tisdag 26 februari 2008

The Guardian recenserar The Bedlam in Goliath

...här. En helt underbar recension som får, i alla fall mig, att inse varför man lyssnar på musik överhuvudtaget. Recensenten är åtminstone ärlig, till skillnad från svenska musikkritíker som räddhågset delat ut treor till skivan av rädsla, för det kan ju vara så att Mars Volta har nån slags svårdefinierbar cred-faktor som man inte vill stöta sig med och framstå som ocool. Bättre då att ta det säkra före det osäkra.

4 kommentarer:

Kim sa...

Fan, jag lyssnade på nånting en polare visa med At the drive in och blev helt mållös... jag kanske börjar närma mig... nu blir det technoklubb i KD!

Peter Å sa...

Ja, Kim...sedan lyssnar du Ilyena här nedanför och ser ljuset...sedan är det Tetragrammaton och Askepios för hela slanten och Plura kan stå där med sin sura cigg...;-)

Clas sa...

Hur kommer det sig att vissa människor innehar ett konstigt musikfilter som gör att de inte kan tygla sig från att utbrista oförklarliga utbrott mot saker som dom för det första inte förstår rent musikaliskt samt inte faller dom smaken? Oförmåga att se ingredienser i "annan" musik som kan tänkas vara tilltalande för ANDRA, nu när vi ändå snackar kvalité... Å andra sidan känns det lite skönt att man kan sätta sig över sådant som någon bitter britt fylld med mindrevärdeskomplex för musikalisk oförmåga säger... Denna sortens uttalanden lägger ribban för killen som sitter brevid mig på krogen och frågar om jag hört Takida direkt följt av att han visat mig sin massiva tribaltatuering på höger arm.

Peter Å sa...

Är det hr. Myrin som svarat?