söndagen den 12:e augusti 2012

Jösses...

...jag har inte skrivit nåt här sen mars 2011.

söndagen den 20:e mars 2011

Ett försök till rehabilitering av det brittiska bandet Marillion

...snarare är det väl en fråga om habilitering eftersom Marillions rykte varit solkat mer eller mindre från början. Hur kul är det att säga att man gillar Marillion? Finns det överhuvudtaget ett band som är mer fel? När Kvarteret Skatan verkligen ville hamra hem hur totalt lost Johan Glans karaktär är låter de honom på en fest plocka fram en Marillion-vinyl. Trots namnet har Marillion aldrig sjungit om tomtar och troll. På de första fyra skivorna stod sångaren Fish och hans alkohol och kärleksbekymmer i centrum. Men det Marillion som finns idag har inte mycket gemensamt med det band som gjorde de första skivorna. Efter att Fish slutat 1988 tog Steve Hogarth över sången. Själv var jag Marillion-fan med tandställning mellan åren 1984-87. Sedan har jag knappt hört en ton bandet släppt. Hogarth-Marillion upptäckte jag för bara några månader sedan då jag av en slump snubblade på detta klipp:



Afraid of sunlight skulle nån souldiva (Mary J? Whitney H?) kunna riva av och waila loss ordentligt på. Hursomhelst, med Steve Hogarth på sång förvandlades Marillion till ett helt annat band. Att genrebestämma musik är ju alltid förminskande och tråkigt, men Marillion hör idag mest ihop med band som U2, Radiohead och Coldplay (ja, ni hör ju hur boring det låter men ni fattar hoppas jag)... dvs. band som spelar nån slags modern rockmusik med pretentioner som sugit åt sig influenser från alla möjliga håll. Ibland hör man också en del Crowded House, Massive Attack, Talk Talk och Blue Nile i framförallt Hogarths sångmelodier. De förtjänar hursomhelst en betydligt större publik än den hängivna skara de har. Lyssna nedan på Somewhere Else som tar tid på sig att "build":



Jag har sedan jag upptäckte Hogarth-Marillion köpt på mig det mesta (förutom de två första de gjorde tillsammans). Höjdpunkterna är Afraid of Sunlight från 1995 samt dubbelcd-versionen av Marbles 2005. Afraid of Sunlight är en ambitiös konceptplatta med kändisskapets destruktivitet som tema. Det låter betydligt mer pretentiöst än vad det är. Nedanstående Beyond you refererar snyggt till Phil Spector (på cd:n är den t.o.m. inspelad i mono för maximal wall-of-soundeffekt):



Marbles släpptes i två versioner, en enkel disk och en dubbel som än så länge bara går att köpa från Marillions shop. Antagligen är det bandets mästerverk.
Bandet är välrepresenterat på Spotify. Det är såvitt jag kan se bara Somewhere Else från 2007 och dubbeldiscversionen av Marbles som saknas där. Därför har satt samman en playlist. Hav tålamod och lyssna i lurar. Ladda ner här.

lördagen den 19:e mars 2011

The Comeback


Sedan den 20 juni 2010 har jag inte skrivit ett knyst på den här sidan. Det har hänt en hel del i mitt liv varom jag inte tänker skriva något. Förutom att jag bytt jobb. Hursomhelst, det märkliga är att antalet besökare legat på ungefär samma nivå som när jag uppdaterade mer regelbundet, dvs. runt 10 besökare per dag. Det som drar mest besökare hit är en post jag gjorde för nästan fyra år sedan om en notorisk italienskproducerad kannibalrulle samt frågan om hur sniglar parar sig. Så stay tuned... inom en inte alltför lång tid kommer ett inlägg med titeln "Ett försök till rehabilitering av det brittiska bandet Marillion". Det kommer säkert att drastiskt öka antalet besökare...

söndagen den 13:e juni 2010

Zappa och Belew i namedrop-chock i DN-recension!


I sin recension av action-rullen The A-Team name-droppas både Zappa, Adrian Belew och David Bowie av den alltid utmärkta Jane Magnusson när hon återger hur det gick till när Bowie lockade Belew till sitt eget band efter en Zappa-spelning. Adrian Belew skriver själv om samma händelse här. Men Jane, låten heter ju inte Major Tom...

lördagen den 5:e juni 2010

I-V-vi-IV


En standardackordföljd och dess inte direkt sällsynta användande. Mest känd är I-V-vi-IV i C, dvs. C-G-Am-F. Denna australiensiska komikergrupp kör E-B-C#m-A och lyckas få med en tröttsam mängd hits.

måndagen den 31:e maj 2010

Neo-kraut med Wilco - Bull Black Nova



Wilco är ibland ett intressant band. De spelade nyligen på Cirkus och jag borde nog gått dit. Detta är ett fan-inspelat klipp med förvånansvärt bra kvalitet. Låten är ifrån den senaste skivan. Riktigt bra. Nels Cline har en Hotcake förresten. Bara en sån sak.

torsdagen den 27:e maj 2010

Skulle du köpa ett operativsystem av denne man?



Microsofts VD Steve Ballmer inleder en presentation 2006. Passar bra en dag som denna när det rapporteras att Apples börsvärde nu är högre än Microsofts. Ropson skriver ett lysande inlägg om detta och gör en jämförelse mellan de båda bolagens.

lördagen den 22:e maj 2010

Anna Själv Tredje



Att kraut är hett på Södermalm har jag förstått. Men i fredagens SVD-kultur når krautsvärmandet nya höjder och börjar innefatta även annat. I serien Stockholmsnatt syns dels en Can-platta (Future days) men också svenska Anna Själv Tredjes LP Tussilago Fanfara. Dessutom nämner en av figurerna Amon Düül II. Smått fantastiskt, tycker jag som hittade Anna Själv Tredje-plattan nån gång runt 1988. Bandet bestod av Mikael Bojén och Ingemar Ljungström. Den sistnämnde bytte senare namn till Karl Gasleben och blev synthpionjär i 80-talsbandet Twice a Man.

Läs serien här.

fredagen den 21:e maj 2010

Reform - Madame Riot Lajath


Ett klipp från förra fredagen, inspelat på Lilla Wien. Detta är en ny låt skriven av keyboard-Magnus Ramel och detta är första gången vi spelade den med fullt band. Det första temat består av tre 7/4:or samt en 4/4:a om ni vill klappa med. Låttiteln är min uppfinning och är ett lite krystat anagram av namnet på en jazz-combo.

söndagen den 16:e maj 2010

Att ge äldre, smått berusade, herrar overklighetskänslor


Reform spelade igår och i fredags på Lilla Wien, ett hak inne på Södra Station. Det var relativt välbesökt och konstigt nog gick våra instrumentala egna verk hem otroligt bra. Under ett av våra break hörde jag och trummisen Anders en mustaschprydd och ganska förfriskad herre i mitten av de femtio högljutt prata om hur fantastiska Grateful Dead var. När vi sedan körde Eyes of the world som avslutning på vårt sista set reagerade mannen som om Jerry själv landat på Swedenborgsgatan. Tänk er själva, hur ofta spelas Eyes of the world av Grateful Dead live av något band någonsin, i Stockholm? Här råkar ett Deadhead gå ut en lördag på Lilla Wien och så får han höra ett av the Deads riktiga jam-vehicles. Mannen var ytterst nära tårarna och han tackade oss samtidigt som han slog sig med näven över hjärtat. En fin stund, helt enkelt.

Om Blue Öyster Cult


1985, i slutet av åttan, när sommarlovet närmade sig, fick jag av någon anledning jag nu glömt följa med niorna på en dagstur till Stockholm. Jag och några andra hårdrockare travade mest runt på olika skivaffärer. Jag minns också att vi febrilt letade efter affären Ohio (som sålde t-shirts med metalmotiv och där jag köpte en skitful jacka med Rush-loggan på ryggen) och att vi gick uppför en märklig kulle mitt i stan. I efterhand har jag insett att det naturligtvis var Observatiorielunden vi forcerade. Jag har för mig att det var på Skivfönstret jag köpte On your feet or on your knees med Blue Öyster Cult. Det är en tidstypisk dubbellive, utgiven 1975, och mitt första möte med BÖC och även om jag tyckte plattan bitvis var riktigt cool har jag knappast varit något större fan sedan dess men det hindrar inte att bandet har etsat sig fast i min hjärna på ett märkligt sätt. Deras skivutgivning är hutlöst ojämn där höjdpunkten nog trots allt är Secret Treaties från 1974. Låten de är mest kända för, Don´t fear the reaper, finns på den ganska, i positiv mening, märkliga plattan Agents of fortune från 1976. De finns fortfarande, evigt turnerande med två av originalmedlemmarna kvar, sångaren Eric Bloom och den gravt underskattade gitarristen och sångaren Buck Dharma. Det märkliga med BÖC är variationen mellan ganska yxig biker-hårdrock, sci-fi-inspirerad image och Byrds-harmonier, även om de försökte anpassa sig på ett litet pinsamt vis till 80-talets metaltrender. Sången i bandet delades mellan främst Eric Bloom (hård biker), Albert Bouchard (lite hippieflummig) och Buck Dharma (smäktande och märkligt mjukröstad). Som låtskrivare står Dharma i särklass inom bandet. I denna Spotify-playlist har jag destillerat fram 15 låtar ur deras katalog. Här finns den smått fantasiska Dharmalåten Perfect Water från den genomusla mitten-av-åttiotalet-plattan Club Ninja där den står ut som en diamant i dynga, The Great Sun Jester från Mirrors, med ett sci-fi-epos till text av Michael Moorcock, klassikern Astronomy som bl.a. Metallica tolkat samt den relativt sentida Dharma-låten Harvest Moon från 1998. När BÖC är som bäst lyckas de frambringa en märklig, gotisk och vemodig känsla som påminner mig om känslan jag hade (lyssna på Harvest Moon och Last days of may) när jag sträckläste mina första Stephen King-böcker som brådmogen tolvåring. Var titeln på playlisten kommer ifrån? Det vet alla BÖC-fans...
Lyssna här: http://open.spotify.com/user/anastasio/playlist/4GHnIBqiuLZTL7tkBXfJvg

fredagen den 7:e maj 2010

Deep Deep Down - Mike Patton är ett geni


Jag älskar Mike Patton och nu finns Mondo Cane, en cd där Mike sjunger låtar från italienska 60-talsfilmer. Denna, Deep Down, komponerad av Ennio Morricone för Mario Bavas Danger Diabolik, är lysande och borde bli en hit. Och för fans av Pattons sång och röstkonst är det julafton! Köp.