söndag 20 mars 2011

Ett försök till rehabilitering av det brittiska bandet Marillion

...snarare är det väl en fråga om habilitering eftersom Marillions rykte varit solkat mer eller mindre från början. Hur kul är det att säga att man gillar Marillion? Finns det överhuvudtaget ett band som är mer fel? När Kvarteret Skatan verkligen ville hamra hem hur totalt lost Johan Glans karaktär är låter de honom på en fest plocka fram en Marillion-vinyl. Trots namnet har Marillion aldrig sjungit om tomtar och troll. På de första fyra skivorna stod sångaren Fish och hans alkohol och kärleksbekymmer i centrum. Men det Marillion som finns idag har inte mycket gemensamt med det band som gjorde de första skivorna. Efter att Fish slutat 1988 tog Steve Hogarth över sången. Själv var jag Marillion-fan med tandställning mellan åren 1984-87. Sedan har jag knappt hört en ton bandet släppt. Hogarth-Marillion upptäckte jag för bara några månader sedan då jag av en slump snubblade på detta klipp:



Afraid of sunlight skulle nån souldiva (Mary J? Whitney H?) kunna riva av och waila loss ordentligt på. Hursomhelst, med Steve Hogarth på sång förvandlades Marillion till ett helt annat band. Att genrebestämma musik är ju alltid förminskande och tråkigt, men Marillion hör idag mest ihop med band som U2, Radiohead och Coldplay (ja, ni hör ju hur boring det låter men ni fattar hoppas jag)... dvs. band som spelar nån slags modern rockmusik med pretentioner som sugit åt sig influenser från alla möjliga håll. Ibland hör man också en del Crowded House, Massive Attack, Talk Talk och Blue Nile i framförallt Hogarths sångmelodier. De förtjänar hursomhelst en betydligt större publik än den hängivna skara de har. Lyssna nedan på Somewhere Else som tar tid på sig att "build":



Jag har sedan jag upptäckte Hogarth-Marillion köpt på mig det mesta (förutom de två första de gjorde tillsammans). Höjdpunkterna är Afraid of Sunlight från 1995 samt dubbelcd-versionen av Marbles 2005. Afraid of Sunlight är en ambitiös konceptplatta med kändisskapets destruktivitet som tema. Det låter betydligt mer pretentiöst än vad det är. Nedanstående Beyond you refererar snyggt till Phil Spector (på cd:n är den t.o.m. inspelad i mono för maximal wall-of-soundeffekt):



Marbles släpptes i två versioner, en enkel disk och en dubbel som än så länge bara går att köpa från Marillions shop. Antagligen är det bandets mästerverk.
Bandet är välrepresenterat på Spotify. Det är såvitt jag kan se bara Somewhere Else från 2007 och dubbeldiscversionen av Marbles som saknas där. Därför har satt samman en playlist. Hav tålamod och lyssna i lurar. Ladda ner här.

3 kommentarer:

Reform sa...

Bra inlägg! Coolt det där med att den är inspelad i mono för Wall of Sound effekt. Väldigt stor skillnad från Fish-Marillion. Hade kanske blivit ännu mer spännande om de hade testat att inte bara mixa det i mono utan även låta en mono (sp. apa) spela in det.

Peter sa...

Hehehe...inspelad med mono... Fast det korrekta är väl att låten är mixad i mono... Lobo mixad med mono, kanske?

amadeo sa...

anacarlotafernandezgarcia.blogspot.com