Leaving Facebook
It goes without saying att Facebook inte är nåt för 38-åringar. Men...jag erkänner, jag har larvat runt och blivit bjuden på "drinkar", fått små bilder på gosedjur, fått "roliga" små Funwall-postningar (som inte är mycket annat än en variant på den 70-tals-kontorshumor jag fick ta del av under min uppväxt via min mammas jobb på bank), fått kedjebrev som ska visa att man är en "true friend" eller förhindra någon kommande katastrof. Är det det mänskliga behovet av regression som driver oss att hålla på med sådant? Eller är det känslan av att missa något om man inte deltar i det? Rädslan att bli lämnad utanför stugvärmen är den starkaste drivkraften till anpasslighet som finns. Men nu är det slut. Det känns bra. Vill du veta hur man gör, kolla denna länk: http://www.wikihow.com/Permanently-Delete-a-Facebook-Account
3 kommentarer:
Starkt Peter, starkt. Men, kan du inte någonstans erkänna att facebook fyller en liten funktion ändå? Man håller faktiskt kontakten med människor som bor/reser på andra sidan jorden på ett smidigt och enkelt sätt. Det är ett bra ställe att göra reklam för klubbar, bloggar, att man spelat in en skiva, att man ska spela nånstans etc. Och (du lärde mig att man fick börja en mening med "och") eftersom det spelar en sån "central roll" i de flesta utav mina vänners liv vore det ju märkligt att ställa sig helt utanför bara för att. Gränsen mellan integritet och idioti är hårfin. Även om jag självklart i den perfekta av världar skulle vilja låta bli facebook, på samma sätt som jag skulle vilja låta bli krogen, spel och dobbleri, etc.
Jo, jag håller med om att det fyller en funktion självklart! Men inte för mig just nu. Och då är det ingen idé att jag förspiller min tid där.
Astrid Lindgren och Cormac Mccarthy börjar meningar med "och". Då kan vi andra också göra det.
Då tycker jag att du kan spilla lite mer tid på att lägga upp sköna inlägg på the black page istället. Mer film, mer musik! Dina läsare är hungriga.
Jag känner mig lite som en outsider i bloggosfären... vad ska man läsa liksom? Hur hittar man dit? Hur får man folk att läsa min? Och jag längtar efter bokskogen.
Skicka en kommentar