Kjell Häglund skriver i Göteborgsposten om Jan Guillous inhopp i fildelningsdebatten. Häglunds krönika är inget annat än en fullständigt virtuost skriven text med formuleringar som får ens haka att slå i space-knappen av svindel. Ett smakprov: "Jag menar, en alfahannespännig helfigursbylinad krönika om internetteknologi, författad av en skrivmasinsknattrande sjuttiotalstomte som inte ens klarar av att öppna sin egen mejl!" Läs här...
Alexander Bard menar att fildelarna "mördat" den svenska musikbranschen. Ett "mercy kill" i sådana fall. Är det dessa "mördare" som ska handla BWO-släpp när Bard kan ge sig ut på IP-nummerjakt? Läs här...
I Sydsvenska Dagbladets nätupplaga skriver Anders R. Olsson om de senaste årens lagändringar på området och citerar Benjamin Franklin: "Medborgare som ger upp sina rättigheter i utbyte mot säkerhet har snart varken det ena eller andra”.
Läs här...
Låt oss anta att IPRED-lagen träder ikraft i 1 juli nästa år. Niklas Strömstedt släpper en ny skiva och eftersom ingen vågar ladda ner den går de till Åhlens och köper den istället. Lagom till jul har 120.000 ex. skeppats. Troligt scenario? Knappast. Tror någon att nedgången i skivföräljningen enbart beror på nedladdning? Skivindustrin har försökt hejda nya media tidigare (se bilden). Visst, jag tycker upphovsmännens rättigheter ska bevakas men inte genom att skiv- och filmbolag får agera privatpolis. För övrigt uttrycker gurun Bob Lefsetz det bäst igen och igen i sina newletters, t.ex. såhär:
"You can rail all day about piracy, you can say iTunes has turned it into a singles business (no, the Internet did), but the real story is with so many entertainment choices, so many diversions, we all don’t have to pay attention to the same overhyped crap. We get to choose what we want to listen to. In other words, the days of Tommy Mottola and Columbia’s Big Red Machine are dead. You can flog it, but that doesn’t mean anybody will buy it.
Music is underground again. Rejoice. It belongs to the people."
Min elektriska-Milesperiod håller i sig. Detta album, Agharta, är inspelat i Osaka,Japan 1975 under en eftermiddagsshow. Kvällsföreställningen finns också utgiven under namnet Pangaea. Detta är en jazzhårdrocksfunksorgie utan like. Omar Rodriguez-Lopez i Mars Volta har garanterat denna platta i samlingen. Lyssna här när gitarristen Pete Cosey får ett "Omar-moment" sisådär 14 minuter in i första "låten" Prelude.
Har haft extremt mycket att göra denna höst. Ändå har jag hunnit med att spela in nån slags abstrakt halv-jazzrock med en kollega till mig. Nästan helt utan rep lirade vi in sex låtar under fredagen och lördagen v. 44. Får se om det kommer ut på nåt sätt. Som en slags modell för detta hade min kollega Miles Davis elektriska period (1969-75). Jag hade en ganska diffus uppfattning om denna period. Jag har gjort försök med Bitches Brew utan att riktigt fatta vad det hela går ut på. Denna låt, He loved him madly, kommer från studioplattan Get up with it från 1974. Den är en hyllning till den då nyligen avlidne Duke Ellington och är närmare 30 minuter lång i original. Detta är de sista tio minuterna. Det är ganska långt ifrån Kind of Blues mys-Miles, men helt unikt. Låter närmast som nån slags post-rock. Lyssna på gitarristen Pete Coseys David Gilmour- möter-Zappa fills.
Jag läste John Ajvide Lindqvists bok för några år sedan och gillade den skarpt. Filmen har fått överlag mycket bra kritik. Det är välförjänt. Det är inte ofta man vill se om en film direkt men igår skulle jag gärna suttit kvar i biofåtöljen och sett nästa föreställning också. Castingen med de unga skådespelarna i spetsen är lysande. Per Ragnar är perfekt som Håkan. Jag tänker inte skriva något om handlingen men ni som läst boken känner till slutet i badhuset. I boken återges händelserna kortfattat av en polis. Sättet man löst det hela i filmen är inget annat än genialiskt. Undervattensscenen förtjänar att bli klassisk. Bokens befriande opräktiga slut har behållits vilket känns bra. Se den på stor duk.
Stash! Bissart. Men...det här är som hämtat ur en av mina drömmar...en kvinna som spelar Phish på sin fela...vad mer kan man begära?
Har fått frågor vad jag menade med att prisa herren. Det var kanske ett missriktat ironiförsök. Jag syftade givetvis på artikeln jag länkade till där en viss Anders Gärdeborn förklarar hur Noa kunde få plats med alla djur på arken. Hans organisation, Genesis, vill försöka få oss att bokstavligt tro på Bibelns skapelseberättelse. Läs själva på Genesis sida. Här förklaras att jorden i själva verket är ca. 10.000 år gammal, att olja bildas på några veckor samt att regnbågen syntes första gången efter syndafloden.
Riktigt skoj blir det när Gärdeborn far ut mot Jan Björklunds förslag att förbjuda skolor att lära ut kreationism i skolorna. Gärdeborn klämmer i med: "Vart tog upplysningens ideal vägen?".
Har ni inte också undrat det? Vad åt de ombord? Anders Gärdeborn sitter inne med svaren!
Läs här!
Glöm inte prisa herren i helgen!
Weird Science rapporterar att SVT:s nya filmmagasin ska heta "Pang Pang" och sändas i Barnkanalen. Detta borde orsaka kvällstidningsrubriker..."Svenska folket rasar mot Pang Pang". Tyvärr kommer nog folk mest att rycka på axlarna men någon som verkligen RASAR om filmjournalistik på TV är Kjell Häglund. Läs här.
Så hände det. Phish spelar igen. Den 6,7 och 8 mars nästa år på Hampton Coliseum, Virginia. Redan nu, innan bijetterna ens är släppta, finns det inte ett enda ledigt hotellrum i Hampton dessa datum.
...scariness, mystery...and then beauty! Hysteriskt roligt. Tycker jag, iaf. Jag skulle inte bli alltför förvånad om nåt liknande släpptes. Kolla batiktröjan på snubben. Och Medeski, Martin and Wood på slutet. Vad säger Dr. Soda?
Eftersom jag är en ambitiös person kombinerar jag numera 100%-anställning på ett nytt jobb med att läsa Geografi B halvfart på högskolan. Jag gör numer inget annat än att läser om klimatförändringar och stackars barn som tvingas slava i Kongos tantalumgruvor så att vi kan få mobiltelefoner och Playstations. Vattenkonflikter är också lagom skoj. Paper ska produceras till seminarier och jag går omkring med röda kinder som får mig att se frisk ut, det är bara det att jag blir röd om kinderna när jag är stressad. Vi får se hur det går. Men som jag brukar säga: Hellre en omtenta än ingen tenta alls.
Hur fan kunde jag inte ha en aning om det här? Jag känner mig som ett populärkulturellt pucko. Å andra sidan kan jag skylla på DN som jag läser varje dag. De har inte nämnt detta med en enda liten rad. Det är kanske dags att sluta med dagstidning. Vad ska man ha dem till? Det är mest nån slags obehaglig vana man dragit på sig det här med att hämta tidningen och dricka kaffe medan man bläddrar igenom den. Jag tänker inte börja gå loss på DN:s skribenter men det vore ju trevligt om de kunde lyfta sina små ögon utanför Stockholms tullar åtminstone någon gång. Hursomhelst, Mike Patton uppträdde den 17/8 tillsammans med Malmö Symfoniorkester under Malmöfestivalen. Han gjorde italiensk schlager på sitt eget sätt.
Upptäck Weird Science, ett slags bloggkollektiv med den fantastiske Kjell Häglund i spetsen (mannen som delade ut 5-plus till Cardiacs Whole world window i Aftonbladet). Han ligger bakom det i särklass bästa blogginlägg jag någonsin läst, alla kategorier:
Kungafamiljen 2007. Läs nu.
Denna låt är av Francis Dunnery, en engelsman som inledde sin karriär i ett band som hette It Bites. Sedan dess har han gjort en gäng soloplattor. Den bästa av dem är Tall Blonde Helicopter (som ovanstående låt är hämtad ifrån) som kom -95, tror jag. Han turnérar numera världen runt genom att åka hem till fans och spela i deras vardagsrum, garage osv. Den 13 maj i år såg jag en sådan "house concert" hos Mårten i Hedemora. 50 pers. hade bänkat sig i Mårtens till studio omgjorda garage. Francis dök upp med en akustisk gitarr, inga mikrofoner, inget PA och körde två timmar. Helt unikt och helt lysande. Läs mer här.
Har negligerat denna blogg ett tag nu. Nytt jobb som hittills verkar helt lysande. Har geografi på gymnasiet 30% samt 70% spec. Idag hade jag ett 100-minuterspass med en 3:a och jag höll världens bästa lektion. Helt perfekt. Jag var hög efteråt. Jag fick applåder! Bra för ett ömtåligt lärarego. Jag är tillbaka på Facebook för övrigt...
Todd Rundgren besöker Sverige för första gången sedan 1994. Då visste jag knappt vem han var, men nu... 12 november spelar han på Trägårn i Göteborg och dagen efter på KB i Malmö. Ingen Stockholmsspelning ironiskt nog. Det blir en tripp till Götet onsdagen den 12 november. Nån från STHLM som planerar att åka ner? Hör av er.
Jag upptäckte Todd 1999. Ungefär samtidigt återutgavs de flesta av hans skivor och det passade ju bra då jag kunde lätt göra min Todd-samling komplett. Nånstans under 90-talet försvann han ut i cyberspace och startade en slags prenumerationsservice, TRTV, som väl funkade sådär. Jag var medlem där ett tag och chattade med Todd nån gång i början av 2001. När han 2004 återkom till den vanliga världen med skivan Liars var det bland det bästa han gjort sedan...tja...A Capella faktiskt. Nu är han på gång igen med en ny cd. Arena ska den heta och om Liars hade ett märkligt omslag så är det ingenting mot detta (se nedan). Arena ska tydligen bestå av "fist-pumpin´ arena rock". Säga vad man vill om Todd men man han gör knappast det väntade. Denna låt, Courage, har sina poänger och väcker mina Todd-lustar till liv, även om jag är rejält skeptisk efter att ha hört låten Mad på Todds Myspace.
Från förra plattan. Såg dem för två år sedan i Dalhalla av alla ställen. På www.sigurros.com kan man ladda ner nya singeln Gobbledigook gratis.
Jaha...ikväll ska det nya, omarbetade förslaget klubbas. Mitt under brinnande match. Svårt att säga om det nya förslaget innebär några djupgående förändringar men nog luktar det hafsverk. Intressant att notera är att Statsminister Reinfeldt inte sagt så mycket som ett pip i media i frågan. Däremot kan man på Expressen-TV se Fredrik R. i Sverige-tröja ge tips till landslaget. "Tänk offensivt!", är Reinfeldts käcka uppmaning till Zlatan och grabbarna. Trevligt.
Läs mer här.
Så blev det en Salomonsk lösning på problemet. Frågan återremitteras till Försvarsutskottet. Det är åtminstone en delseger för oss som protesterat mot förslaget. Aftonbladets Lena Mellin beskriver det som ett svidande nederlag för regeringen och Reinfeldt men jag tror hon har fel. Gårdagens debatt i riksdagen visade att våra folkvalda faktiskt kan tänka själva och fatta beslut utifrån sina egna övertygelser. Det här väcker respekt hos människor. Hela denna debatt är en seger för förnuftet som alla, både politiker och "vanligt folk", tjänat på. Vi behöver mer av denna typ av engagemang från våra folkvalda, inte mer partipiska.
Redan vid 08.10 hade en ansenlig skara samlats. 
Stoppa FRA, skanderades högre och högre ju närmare klockan blev 09.00.
Ohly visade sig på trappan vid huvudentrén.
Paggan gör V-tecknet på väg in till omröstningen till publikens jubel.
V for Vendetta - en passande förklädnad en dag som denna.
Fler bilder och mer info på Aftonbladet.
Samtliga bilder tagna av mig, Peter Å.
Centerpartisten Henrik Sjöholm har skrivit ett brev till sina partikamrater om FRA-lagen. Kristallklart, knivskarpt, föredömligt enkelt och, framförallt, kusligt. Begreppet ändamålsglidning förklaras snyggt. LÄS HÄR!
En paus i FRA-inläggen. I Expressen idag skriver Maria Rydhagen en krönika om hur alla plötsligt gillar Dolly Parton. Dessutom har de alltid gillat Dolly. Hon spelar på Stockholms jävla Stadion! Jag har haft likadana funderingar länge. Samma sak hände med Johnny Cash under 90-talet. Plötsligt var alla nere med Ring of Fire och hade minsann stenkoll på allt han gjort. Han hade iofs. draghjälp av Rick Rubin ett tag där.
Fan, min pappa pumpade Live at San Quentin i bilen under hela min uppväxt. Jag kan fortfarande texterna till San Quentin och A boy named Sue utantill. Dessutom köpte han aktivt plattor med Dolly! För övrigt de enda skivor jag vet att han aktivt köpte sedan jag fötts.
Ett av de bästa inläggen i debatten jag läst finns på bloggen Inslag.se:
"Det finns en utomordentligt god anledning till att FRA hittills inte fått spana i trådburen trafik, och anledningen är inte att det saknats intressanta saker att lyssna på. Tvärtom. Det är nämligen hela vårt samhällssliv som susar runt i trådarna. Folk har liksom inte kommunicerat med sina advokater, lämnat tips till journalister, gjort bankaffärer, planerat demonstrationer, pratat med mamma, beställt pizza, laddat ned skamliga filmer, haft webcamsex eller röstat i riksdagsval via kortvågsradio."
Läs hela inlägget här.
Jag tänker vara där 08.00. Första gången jag manifesterar mig. Eller demonstrerar. På tiden. Hoppas fler gör som jag.
Bra det här. Vad påminner det om? Kan inte sätta fingret på det, men nåt är det. Anekdoten?
...är det en slump att detta förslag kommer att klubbas igenom när det är "fotbollsfest" och i stort sett alla går omkring och förväntas tycka fotboll är viktigt? Bröd och skådespel. Det finns en enorm bloggaktivitet kring detta ämne så det finns ingen anledning för mig att dra alla argument. Kolla istället in:
Oscar Swartz blog
Anders Lotssons framtidskrönika i Computer Sweden
Stoppa FRA-lagen nu
Tro mig, det är viktigt det här. Betydligt viktigare än nåt Zlatan gör och betydligt viktigare än portugisiska landslagets Armani-kostymer.
Nu är det dags igen. För ett tag sedan var frågan för känslig men nu är det dags för riksdagen att rösta i frågan om Försvarets Radioanstalt ska få "signalspana" e-mail och all kabelburen kommunikation som kommer in eller går ut ifrån Sverige. De kommer att lagra all inkommande och utgående trafik för att sedan göra sökningar efter särskilda kriterier för att avslöja "hot". Inte militära hot nödvändigtvis, utan bara "hot". Dessutom är det så att det är stört omöjligt att veta om ens kommunikation kommer att gå via servrar utomlands eller inte. Läs mer här om att t.ex. Smålandspostens mejl passerar Sveriges gränser två gånger innan mejlen kommer fram, vilket innebär att all mejl dit kommer att fångas upp och granskas av de glada spanarna på FRA.
Jag och några vänner brukar ägna oss åt att skriva larviga mejl till varandra. Det hela är extremt internt, men det har bl.a. handlat om att IRA på 70-talet smugglade in förstärkarrör till Nordirland med hjälp av Gary Moore. De elaka britterna hade nämligen belagt den gröna ön med ett rör-embargo. Det har också varit larviga filmsynopsis med gitarrterrorist-tema. Som detta om Carl Hamilton, Jan Guillous spionhjälte:
"Den palestinska befrielserörelsen PGPLF (palestinian guitar-players liberation front) planerar att att kidnappa den israeliske
demongitarristen David Ben-Gurion under dennes clinic på Estrad Musik i Stockholm i syfte att häva den israeliska statens embargo på kvalitetskomponenter till Fenderförstärkare. Attentatet lyckas och Ben-Gurion hålls som gisslan nånstans i Mellanöstern. Hamilton får i uppdrag av DG att spränga PGPLF:s huvudkontor. Under sin resa till södra Libanon får Hamilton oväntad hjälp av den tyske krautrock-gitarristen Hans-Jurgen Niedermeyer. Niedermeyer lånar ut
sitt pedalbord som är fullt av vintage-effekter avsedda för psykedeliskt musikskapande, bl.a. en uni-vibe tillverkad av den ökände pedalbyggaren Claus-Otto Stammreutz. Vad Hamilton inte vet är att Mossad, den israeliska säkerhetstjänsten, placerat en dold s.k. "active-detuner" i Stammreutz uni-vibe. Detta gör att Hamilton låter ostämd utan att själv förstå varför. Väl framme i södra Libanon stöter han på sin gamle kompis från GIT-tiden, amerikanen Donnie Rungah.
Rungah har bytt sida och jobbar nu aktivt med att lära ut sweeping, speed-picking och advanced two-handed tapping till palestinierna. De palestinska gitarristerna gör oanade framsteg men begränsas pga. det israeliska förstärkarembargot. Hamiltons resa har dock varit förgäves. Efter att blivit utskrattad av både Rungah och palestinierna efter flera ostämda uppträden får Hamilton helt sonika ta flyget hem till Sverige igen. Väl hemma ger Hamilton den kände gitarrteknikern Leif "G-string" Göransson i uppdrag att gå igenom hela sin rigg. Efter en veckas dygnet-runt arbete hittas detuner-mekanismen och Hamilton är åter på banan. DG försöker övertala sin gamle vän att inte ta det hela personligt och under en s.k. jam-session smeker DG fram de ljuvaste bluestoner ur sin Gibson ES-335:a. Hamilton lyssnar inte på det örat utan aktiverar istället Niedermeyers pedalbord och ger sig ut på en soloutflykt som varar i 27 minuter. Efteråt är DG övertygad om att
Hamilton ej längre är i s.k. stridbart skick och ringer statsministern som omedelbart tar Hamilton ur tjänst."
Tja, så kan det låta. Kommer liknande saker att fastna i FRA:s nät? Om så är fallet finns det åtminstone en komisk poäng med den nya lagen, nämligen tanken att skattepengar i mijoner kommer att brännas när FRA-personalen sitter och läser liknande kommunikation. Läs mer på Aftonbladets sida.
I torsdags var jag och mina elever och såg den nya Indiana Jones-filmen. Den var inget vidare. Men en intressant sak slog mig. Handlingen har paralleller med Tintin-albumen Plan 714 till Sidney och Solens Tempel, komplett med sydamerikanska indianer och UFO:n (eller OFF som de kallas i Allan och Karin Janzons klassiska Tintin-översättningar. Det var också de som gjorde om Kapten Haddocks lager av rom till "kalasmust".) John Hurts galne arkeolog Oxley är som lyft ur valfritt Tintin-album. Som blogmeister Dr. Soda redan rapporterat är det just Plan 714 som ska filmatiseras av nämnde Spielberg i hans kommande Tintin-projekt. Lite märkligt är det allt. Men märkligast av allt är att Indy 4 fått bitvis lysande recensioner. Mest förvånade är Jeanette Genteles recension i SVD där hon delar ut 5 prickar av sex möjliga. Läs den här och kolla också kommentarerna.
Fredrik Strage åkte tydligen fast med 0.73 gram kokain på sig för nåt år sedan. Tanken på en kokshög Strage är rätt kul. Nu har HD sänkt straffet till 90 dagsböter á 280 kr. Hänsyn har tagits till att Strage är tidigare ostraffad.
Läs mer här.
Det är snart två veckor sedan jag fick veta att jag fick jobbet jag ville ha. När jag fick beskedet nästan svimmade jag av lycka. Den senaste tiden har jag också ägnat en hel till att lyssna på det brittiska bandet Jethro Tull. De är ett mycket märkligt band. De håller på fortfarande men det återstår inte mycket av deras fornstora glans. Själv upptäckte jag dem i mitten av 80-talet. Anekdoten-JE hade spelat in ett blandband med Tull till en kompis.
Hursomhelst, jag har köpt de nya, tjusiga remastrade utgåvorna av Minstrel in the gallery (1975), Songs from the wood (1977) och Heavy Horses (1978). De två sistnämnda är en slags märklig folk-progrock med texter om katter, hundar, möss och, just det, hästar. Ian Anderson, sångare och flöjtist, hade flyttat ut på vischan och då blev det som det blev, tydligen. Det är verkligen unikt och framstår som väldigt bisarrt idag.
Men bitvis är det lysande musik. Faktiskt. Nedanstående klipp är inspelat på Madison Square Garden 1978. Här kör de en kondenserad version av Thick as a brick som i original är runt 40 minuter lång.
Förra onsdagen sökte jag jobb på en ganska anrik skola i en välbeställd del av en östlig kranskommun till Stockholm. Jag fick ett väldigt bra intryck av både cheferna och organisationen. Själv kände jag mig nyvaken och lite småförvirrad. När jag öppnade munnen för att "berätta lite om migsjälv" lät min röst sådär härligt morgonrosslig, lite som om jag dragit en pava JD kvällen innan. Jag ville verkligen ha den där tjänsten och verksamheten verkade vara fantastisk. Efter den, ur min synvinkel, förvirrade intervjun skulle jag lämna över kopior på min examen och en massa annat. Då upptäcker jag att det är originalen jag fått med mig. Jag ber att få låna en kopiator och blir visad till kopieringsrummet. Där lyckas jag efter ett tag blanda ihop original och kopior till en enda röra och...ja, ni fattar. Efteråt var jag säker på att det här jobbet, det får jag aldrig. Men i måndags ringde de och nu har jag skrivit på och jag börjar där den 11 augusti.
It goes without saying att Facebook inte är nåt för 38-åringar. Men...jag erkänner, jag har larvat runt och blivit bjuden på "drinkar", fått små bilder på gosedjur, fått "roliga" små Funwall-postningar (som inte är mycket annat än en variant på den 70-tals-kontorshumor jag fick ta del av under min uppväxt via min mammas jobb på bank), fått kedjebrev som ska visa att man är en "true friend" eller förhindra någon kommande katastrof. Är det det mänskliga behovet av regression som driver oss att hålla på med sådant? Eller är det känslan av att missa något om man inte deltar i det? Rädslan att bli lämnad utanför stugvärmen är den starkaste drivkraften till anpasslighet som finns. Men nu är det slut. Det känns bra. Vill du veta hur man gör, kolla denna länk: http://www.wikihow.com/Permanently-Delete-a-Facebook-Account
Lyssna hur han sjunger. Det blir inte bättre än såhär. Todd is god.
En av fördelarna med att jobba som lärare i Stockholms innerstad är att det alltid finns någonstans att gå när det ordinarie skolarbetet känns segt. Idag åkte jag och 6 av mina elever till Nationalmuseet. Eleverna hade fått en uppgift som de skulle lösa och själv kollade jag på Toulouse-Lautrectuställningen. Det var massor av människor där. Plötsligt hörs ett larm, ett envetet tjutande från en av salarna som aldrig verkade ta slut. Det var självklart tre av mina elever som inte kunde hålla fingrarna i styr. En av dem ville se vad som hände om man "petade till" en tavla. Efteråt följde en väldigt bister vakt varenda steg de tog.
Jethro Tull från 1971, Life´s a long song. Fantastisk låt. Det finns inget som låter likt detta. Jag var ett år när denna låt släppters. Ian Anderson var 24. Han både ser ut och låter som minst 50. Tull verkar vara på väg att rehabiliteras något nu när både Nick Cave och Tim Smith från Midlake kommit ut som fans. Nick Cave har t.o.m. döpt en son till Jethro.
Aftonbladets Ragnar Strömberg tokhyllar The Road, eller Vägen som den heter på svenska, här. Klart välförtjänt.
Min kollega Engelbrekt gör musik under namnet Ebb. Han är så bra att det nästan är lite jobbigt. Den här låten är från hans debut, Loona.
Längesedan jag skrev ett inlägg nu. Jag har, efter The Road och No country for old men, börjat med en annan Cormac McCarthy-bok, Blood Meridian or the evening redness of the west. Den handlar, kortfattat, om "The Kid" som nånstans kring 1850 längs gränsen mellan Texas och Mexico möter The Glanton-gang vars huvudsakliga syssla är att skalpera indianer och i stort sett alla andra de möter. Det är en väldigt märklig bok. Språket är bitvis nästan bibliskt, meningarna fyller halva sidor och innehåller drösvis med märkliga ord som gör att man famlar efter ordlistan. Boken finns inte översatt till svenska. Jag har kommit till hälften och den är verkligen en läsupplevelse. Ber att få återkomma med en fylligare recension snart. För övrigt ska den bli film i regi av Ridley Scott.
På lördag är det dags för ett dalabesök igen. Fest med mina gamla kolleger i Falun. Ska bli riktigt loligt, in the parlance of our time (referensen, någon?). Dr. Soda har lovat att ge mig sovplats, vilket knappast borgar för en tidig kväll. Dr. Soda har förresten fått Bombay-TV-feber. Han har outat mig som Triumph-freak på sin blogg (se länk till höger). För er, antagligen majoriteten, som inte vet vilka Triumph är kan jag upplysa om att de är en kanadensisk s.k. "power-trio" som hade sin storhetstid på 80-talet. De har nu återförenats och ska spela på Sweden Rock Festival. Jag har, for the record, ägt en (1) skiva med Triumph...det var 1986. Och jag planerar INTE ett besök på Sweden Rock. Ville bara ha det sagt.
Filmen No country for old men bygger på boken med samma namn av den amerikanske författaren Cormac McCarthy. Jag hittade hans senaste, The Road på Pocket Shop vid Sergels Torg iförrgår. Jag hade aldrig läst något av Cormac tidigare, kände bara till hans namn och att han ses som en av de största nu levande författarna samt att han gett två intervjuer under hela sin karriär, en för NY Times i början av 90-talet och en för Oprah Winfrey förra året. The Road handlar om en far och hans åttaårige son som vandrar genom ett USA efter nån slags katastrof. Allt är sönderbränt och de få människor de skymtar gömmer de sig för av rädsla för att bli uppätna. De har ingen mat och pappan hostar blod.
McCarthy skriver utan anföringstecken och apostrofer. Lite ovant till en början men man vänjer sig snabbt. Hursomhelt, en smått fantastisk bok. Stark, är rätt ord. Rekommenderas. Idag ska jag ut och köpa No country for old men också.
Bröderna Coen har gjort flera av mina absoluta favoritfilmer. Millers Crossing, Barton Fink, Big Lebowski och Fargo är filmer jag sett om igen och igen. Men deras senaste filmer har inte hållit samma överjordiska klass. Nedgången började egentligen redan med O Brother where art thou, en film som iofs. är väldigt underhållande men som ändå känns lite väl krystad emellanåt. The Man who wasn´t there har sina stunder men känns ändå oinspirerad. Intolerable Cruelty och Ladykillers har jag ingen lust att ens tänka på. No country for old men, däremot, är uppe där med deras bästa. I tonen påminner den en del om brödernas första film, Blood Simple. Filmen känns väldigt tight, sammanhållen. Inte mycket onödigt fläsk. Humorn är typisk Coen. Flera komiska poänger kommer från folk som gjort illa sig ordentligt, något som Coens ofta återkommer till i sina filmer. Humorn kommer också från små detaljer, som när Woody Harrelson i rollen som en av yrkesmördarna i filmen, besöker huvudkaraktären Llewllyn Moss på det lilla sunkiga sjukhuset i Mexico och har med sig en liten blombukett. Javier Bardem i rollen som Anton Chigurh är en av filmhistoriens mest minnevärda skurkar. Eller skurk, förresten. Han är en fullblodsgalning. Scenen med honom och bensinmacksföreståndaren vars liv, utan att säga det rakt ut, han singlar slant om är fantastisk. Filmen fick en Oscar för bästa film 2007. Och det är den, utan tvekan.
Att det idag är det den internationella pi-dagen blev jag upplyst om genom ett papper på anslagstavlan i korridoren. Inte helt osökt kom jag att tänka på Darren Aronofskys film med samma namn. Pi, alltså. Se den, den är lysande. En annan film i samma anda är Primer. Det är en amerikansk independentfilm gjord med en budget på 7000 dollar. Den handlar i korta drag om ett några killar som uppfinner en tidsmaskin. Det låter föga originellt men den är verkligen något utöver det vanliga. Finns i din videobutik.
Idag regnar det och blåser. Men igår såg det ut såhär i Stockholm:
Tvärbanan från Luma
Gröna Linjen från Gullmarsplan
Titta ut genom fönstret mellan Slussen och Gamla Stan...
St. Eriksplan
Wasaparken
Clara i Wasaparken 
Vidare ner mot city. Här ett broräcke längs Dalagatan.
LO-borgen, Norra Bantorget
Drottninggatan
Skymning...Jet Burger, Gotlandsgatan, Södermalm. Här har de nog ingen Latte. Möjligen Pucko. Hursomhelst, en fantastisk dag.
Jag gjorde nyss ovanstående test och fick 17 av 20 rätt. Följande omdöme utdelades om mig:
"Strax före jul fick du sparken efter att ha tittat på en Roky Erickson-bootleg under ett styrelsemöte. Sedan tog din partner ut skilsmässa eftersom du kollade Youtubeklipp i mobilen på svärfars begravning. Nu bor du under en bänk på Norrmalmstorg där det går att surfa trådlöst. Du har slutat sköta din hygien. Du kommer att dricka propplösare om inte Daniel Johnston kommer med på listan."
Tja...prova själva:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3220
...här. En helt underbar recension som får, i alla fall mig, att inse varför man lyssnar på musik överhuvudtaget. Recensenten är åtminstone ärlig, till skillnad från svenska musikkritíker som räddhågset delat ut treor till skivan av rädsla, för det kan ju vara så att Mars Volta har nån slags svårdefinierbar cred-faktor som man inte vill stöta sig med och framstå som ocool. Bättre då att ta det säkra före det osäkra.
Jag är så gudinihelvete trött på att lyssna till allt tugg om den svenska skolan. Jag läser inte längre fackets tidning när den kommer. Jag vill väldigt gärna jobba som lärare men jag vill inte vara med i denna otroligt idiotiska "debatt". Å ena sidan står kunskapsnihilister och betygsfobiker från vänsterpartier av olika slag och på den andra står Björklund & co. och häver ur sig utspel efter utspel, som t.ex. att polisen ska hämta skolkare. Björklund vet mycket väl att det ALDRIG kommer att bli aktuellt för någon piketpatrull att åka hem till Stina 13 och med milt våld föra henne till sin plats i NO-salen på Knäckebrödshultsskolan. Det handlar ENBART om spel för gallerierna. Å andra sidan har Björklund helt rätt i att informationen från skolan måste bli både tydligare och bättre, men då protesteras det från vänsterhåll som ser framför sig en skola där demoniska HETS-lärare vrålar "Fusk, min herre" istället för att pysa runt i plyschoverall och softa med kidsen. Varför kan vi inte tala sansat om skolan? Klass 9a på SVT? Don´t get me started...kom igen...bara en sån sak att dessa inskeppade superlärare inte har några andra klasser under inspelningen gör ju det hela lite enklare...men det tänker ju inte "vanligt fölk" på när de sitter och glor därhemma. För övrigt har jag detta läsår gjort samma sak som lärarna på SVT. Ensam. Vill bara ha det sagt.
Rädd för att jag tjatar om Mars Volta...men jag har utvecklat en fixering vid det här bandet. Den senaste plattan The Bedlam in Goliath har växt något oerhört. Den här låten, Ilyena, är en av mina favoriter från skivan. Sångaren Cedric Bixler har Björk som en av sina sångförebilder och hans sätt att väva märkliga sångmelodier har en del gemensamt med hennes sätt att sjunga. Ilyena är förresten döpt efter skådespelerskan Helen Mirren vars riktiga namn är Ilyena Mironov. Videon hör till ett gäng "web-videos" som finns på Voltas hemsida och verkar vara tillkomna ganska snabbt och är väl mest kul för bandet själva.
Yngwie Malmsteen shreddar till det i Japan med symfoniorkester och allt. Eftersom Dr. Sodas svaga punkt är neoklassiskt gitarrspel tror jag doktorn kommer att uppskatta detta. Jag har inte sett detta klipp tidigare och som vanligt är det StSanders som jobbat hårt med synkningen.
De otroligt roliga gitarristparodierna har, som många med mig lagt märke till, försvunnit från YouTube. Nu finns de igen fast på WiredVideo. Läs hela historien om Ojala och hans parodier hos Wired. Här kommer så en favorit i repris: Carlos Santana shreds!
Relix är en amerikansk musiktidning som skriver om i stort sett all musik med nån slags substans. Ifrån början hette den Dead Relix och skrev enbart om Grateful Dead (!). I senaste numret finns allt ifrån Mick Jones till Mars Volta. På omslaget finns Black Crowes. På www.relix.com kan man registrera sig för att få tillgång till den digitala utgåvan av tidningen. Helt gratis och sådant är ju trevligt. Intervjun med Omar och Cedric från Mars Volta är riktigt bra.
Ett klipp från i onsdags. Sångaren Cedric Bixler får under Cygnus...Vismund Cygnus spel och slänger ut en cymbal, med stativ och allt. Roddaren som ger sig ut på jakt efter den återkom tomhänt. Cedric tar sedan en liten tur på läktaren. Rock. Det är inte jag som filmat för övrigt.
Besöksstatistiken steg visst dramatiskt för att jag skrev om Mars Voltas Cirkusspelning. 91 unika besökare igår.
Ljuset släcks och intromusiken spelas (Morricones För en handfull dollar, tror jag) och The Mars Volta, 8 personer, stegar ut på scenen strax innan 20.00. Sedan följer en 2 timmar och 40 minuter lång explosion. I kvällspressens recensioner klagas det förutsägbart nog om långa jampartier och solon. Detta var vad som överraskade mig mest över TMV live. Det börjar redan under inledningsnumret Roulette Dares som byggs ut rejält mot slutet. Den relativt ungdomliga publiken applåderar t.o.m. efter solon, även om de i övrigt beter sig som vilken metalpublik som helst, som om de vore på Fasching. Helt underbart. Under Goliath står Omar Rodriguez-Lopez längst framme vid scenkanten med ryggen mot publiken och reglerar jammet med handsignaler som en annan Frank Zappa. Som sagt är det 8 musiker på scen. En slagverksman, en saxofonist, trummor, Omar på leadguitar, en kompgitarrist, bas, keyboards och slutligen den spastiske Cedric Bixler på sång. Det är verkligen så att TMV ska avnjutas live. Albumversionerna av låtarna bleknar i jämförelse med dessa monster som vi fick höra igår. Jag kan inte låta bli att undra om TMV alltid är såhär. Var gårdagens spelning bara en vanlig vardagskväll för TMV? Hursomhelst, det var fullständigt förtrollande bra.
Setlistan såg ut såhär (tror jag, men jag är nästan säker):
Roulette Dares (The Haunt of)
Viscera Eyes
Wax Simulacra
Goliath
Ouroborous
Tetragrammaton
Agadez
Cygnus...Vismund Cygnus
Drunkship of Lanterns
Ilyena
Meccamputechture
Day of the Baphomets
På onsdag ska jag se Mars Volta på Cirkus. Deras nya skiva The Bedlam in Goliath är riktigt bra och det hela kan nog arta sig till att bli en riktigt angenäm afton...ber att få återkomma med recension.
Ingen som kan läsa svenska kommer att bry sig om detta inlägg. I USA är bandet Phish stora och om de skulle bestämma sig för att göra ännu en turné skulle de kunna sälja ut basebollenormodomes över hela den nordamerikanska kontinenten. Vilket i sig är ett mysterium. Nu till saken: På www.livephish.com kan man köpa kompletta konserter för nedladdning. Jag har under de senaste fem åren hunnit tanka ner en ganska ansenlig samling levande Phish och ämnar här dela med mig av mina favoriter:
1. Nutter Center 7/12 -97. Första setet är en hel räcka fullträffar, toppat av en delikat Theme from the bottom vars gitarrsolo (Trey Anastasio, min favoritgitarrist alla kategorier) är magiskt. Det låter som om Trey andas genom gitarren. Eller nåt.
2. Nassau Coliseum 28/2 -03. Känd bland Phish-fansen för att de spelade den mytomspunna Destiny Unbound för första gången på en hel massa år. Man hör hur publiken tokvrålar sig igenom hela låten. Men låten är en bagatell. Här finns istället en helt utzonkad Tweezer. En 30 minuters rymdodyssé, ett improvisatoriskt mästerverk som seglar via Venus och gitarrlesliet och landar i futuristisk tekno-funk. Det finns inget som låter som det här. Hela den här spelningen präglas av en märklig energi som Phish sällan orkar upprätthålla under en hel spelning.
3. IT-festival 08 -03. Hela IT-festivalen. Sammanlagt 8 cds om man nu skulle orka bränna ner hel klabbet. Massor med höjdpunkter. Ghost...helt extrem. Underbar. Reba...lyssna på de sista 15 minuterna. Precis så låter det i himlen. Jodå. Lita på mig.
Om det finns någon svensktalande därute som vet vad jag talar om, snälla lämna en kommentar eller nåt...
The Looming Tower med undertiteln "Al-Queda and the road to 9/11" är en väldigt bra bok skriven av journalisten Lawrence Wright. Den beskriver framväxten av den islamska extremismen i främst Egypten under 50 och 60-talen och Usama Bin Ladins bakgrund som rikemansson och arvtagare till sin pappas byggimperium i Saudiarabien ända fram till det berömda datumet. Vi får också följa FBI-agenten John O´Neills jakt på Al-Quaida och hur CIA hela tiden sätter krokben för honom. Helt hypnotiserande spännande och fascinerande. Det kryllar av bisarra detaljer som t.ex. att Usama inte hade något emot västerländsk musik utan lät sina döttrar lyssna på vad de ville. Detta under tiden de bodde i talibanernas Afghanistan. Usama tyckte om att spela fotboll under sin ungdom och deltog gärna i matcher på sitt afghanska hideout. Han lät också sönerna lira Nintendo. Eller som dottern Zaynab uttrycker det: "The sheik (Usama, alltså) was pretty broad minded".
Rekommenderas varmt.
...en till Radiohead. Detta är från förra plattan Hail to the thief. Hur bra som helst.
(Välgjord "fan-video" också).
Från In Rainbows, den senaste, omtalade, betala vad du känner för skivan. Mycket bra är det hursomhelst...särskilt detta "låtpar". Det här är en "live i studion"-version.
Den här låten finns på Ben Folds första soloplatta "Rocking the suburbs" som kom 2001. Hela skivan är ganska fantastisk men den här låten...den borde blivit en låt som spelat sönder på radio. Det blev den inte men nu kan ni som inte hört den avnjuta den här.
På lördag blir det en tur till Borlänge för att hälsa på den notoriske Dr. Soda i hans lya med vidhängande sampling av stadens livsfarliga nattliv. Jag behöver det efter denna terminsstart.
Så har vi flyttat. Igen. Vi är nu en så slimmad organisation att vi kan packa ihop allt och relokalisera på en dag. Känns bra. Den förra lägenheten hyrde vi i andra hand. Innan jul var vi väldigt nära att slänga ut i runda slängar 3.000.000 på en lägenhet, men som en skänk från ovan ringde ett av stadens kommunala bostadsbolag och frågade om vi ville ha en lägenhet i deras nyproducerade hus på Heliosgatan i Hammarby Sjöstad. Självklart ville vi det. Att i detta läge med sjunkande priser köpa en lägenhet kändes inte riktigt...rätt. Huset i Borlänge är nu sålt, vilket känns bra. Att vi gjorde en liten nätt vinst gjorde inte saken sämre.
Eftersom jag ibland gör ogenomtänkta saker har jag köpt Genesis Live over Europe 2007. En dubbelcd från Genesis senaste turné. Den är inget vidare...för många tråkiga 80-talsgrejer. Men...de gör Ripples i en fullständigt makalös version som får en att omvärdera Phil Collins. Men i det här klippet är det Peter Gabriel-Genesis i all sin prakt från 1973 med slutet på Supper´s Ready. Phil Collins spelar bara trummor. Tycker ni det blir tråkigt så dra fram till 4.10 då Peter Gabriel dyker upp med en låda på huvudet. Eller till 6:06 då finalen inleds och Gabriel plötsligt har en silverdräkt med fransar på sig. Behöver jag säga att jag tycker det här är helt fantastiskt? Mot slutet går han och hämtar nån slags ljusdildo. För gitarrnördar är det kul att höra Steve Hackett köra tapping lång innan EVH. Lyssna från 8:13.
