Jag rensade nyligen ut en hel drös med videoband ur vårt videoskåp. Jag snabbkollade några band och hittade gamla Simpsons-avsnitt jag spelat in från TV3. Jag visste först inte hur längesedan det var jag spelade in dem. Reklaminslagen var otroligt svåra att tidsplacera. Viss reklam var exakt likadan som idag. Det visade sig av ett nyhetsprogram att jag spelat in det i februari 1998. Det är snart 10 år sedan. Det skrämmande var att det fanns nästan ingenting i reklamen som kändes "gammalt". Samma sak med nyhetsinslaget. Lek nu med tanken att jag 1998 skulle ha hittat tio år gamla videoband. Det skulle ha synts direkt att det var 1980-tal. Frisyrer, kläder, hur musiken lät osv. Lek sedan med tanken att du bor i London 1961 och hoppar in i en tidsmaskin och åker till 1967. Detta var före min tid, men man skulle garanterat uppleva skillnaderna i attityder, mode och musik som helt enorma. Om man skulle hamna sex år bakåt i tiden idag skulle det säkert gå en vecka innan man märkte nån skillnad alls (skillnaderna skulle mest bestå i: Va? Går andra säsongen av Sopranos i repris igen? Jaha, du har en Nokia 3210:a fortfarande. Lever Anna Lindh? Kör du Windows ME?). Vad beror detta på? Man hör ofta om vår fantastiska utveckling..."allt går så fort nuförtiden"...det gör det inte alls. Det står tamejfan stilla.
Är det så enkelt att kultur (i vid mening, alltså) inte kan få samma genomslag som den kunde tidigare i en värld med färre tv-kanaler och utan Internet? Är allt så fragmentiserat idag att vi sitter och tittar på varsin tv-kanal? Jag vet inte, men jag tror inte den förklaringen håller. Frågar jag kolleger tittar i stort sett ALLA på samma tv-program. Det är "Bonde söker fru", "Let´s Dance", "Melodifestivalen" och "Desperate Housewives". Man lyssnar på Mix Megapol och Radio Rix. Ingen fragmentisering där inte (jag lägger ingen smakvärdering i detta...). Åtminstone inte i "breda" folklager. Jag läste nyss Torkel Klingbergs bok "Den översvämmade hjärnan". Torkel driver en tes om att vi blir smartare och smartare för varje generation eftersom våra hjärnor utsätts för många fler intryck idag än tidigare i historien. Som nån slags belägg för detta ger han exempel på tv-serier som Sopranos och The Wire. Dessa serier har många parallella trådar som det gäller för tittaren att hålla reda på. För att klara detta måste man enligt Torkel vara "smart". Tja, kanske det men hur många tittare har dessa serier i Sverige? I min bekanstskapskrets är det jag, min sambo och två till som ser Sopranos (och Six feet under, som man kan stoppa in i samma "genre"). Bland mina kolleger vet jag ingen som tittar på dem. Om man vänder på resonemanget och försöker ta reda på varför "folk" väljer att se bönder och dansande kändisar och lyssna på "bäst musik just nu" istället, vad kommer man fram till då? Torkel, vad säger du?
