Direkt efter min hemkost från Prag i söndags var det bara att åka direkt till Stampen i Gamla Stan för soundcheck inför Reform-spelningen. Jag kände mig som en international man of mystery ett tag där. Spelningen gick riktigt jävla bra om jag får säga det själv. Det känns som om vi börjat hitta rätt tillsammans.
Jag befinner mig just nu i Prag på Apple Education Leadership Summit. Det är något helt annat än de konferenser man normalt åker på som lärare.
Vi spelar på Stampen, Gamla Stan, nu på söndag 28/3 kl. 20.00. Två nya epos blir det. Jag kommer att komma direkt dit från Arlanda... Blir hektiskt.
Vatikanens eget husorgan, L' Osservatore Romano, har publicerat en topp tio-lista över album. Listan är rätt tråkig men utropstecknet är att David Crosbys solo-debut If I could only remember my name är med. Det är skiva jag upptäckte för några år sedan som växt till en av mina favoriter. Inspelad i San Francisco runt 1972 med i stort sett alla aktiva Bay Area-musiker från den tiden, inkl. hela Grateful Dead (Jerry Garcias pedal-steel på Laughing är magiskt), Michael Shrieve och Greg Rolie från Santana, Neil Young på akustisk gura och sång bl.a. Finns på Spotify här.
Roger Ebert, den välrenommerade amerikanske filmkritikern (som förövrigt ser mer än lovligt photoshoppad ut på bilden ovan), slänger iväg fyra av sina filmbetygsstjärnor på "Män som hatar kvinnor" eller "The girl with the dragon tatoo" som den heter i USA. Som alla andra recensenter utomlands verkar han vara helt förtrollad av Lisbeth Salander-karaktären. Han kan inte ens tänka sig någon amerikansk aktris göra rollen, förutom kanske en ung Jodie Foster.
Men det intressanta är att filmen hyllas så unisont utomlands. Antagligen är förklaringen så enkel att det svenska språket och de svenska miljöerna skänker filmerna en air av exotism och...tja...vad ska vi kalla det...cred? Skicka hela Beck-serien till Ebert nu! Han kommer att älska det.
Läs Eberts recension här.
Här är Trey´s (han spelar gitarr och sjunger i Phish) hyllningstal till Genesis från i förrgår på Hall of Fame-ceremonin. Trey visar verkligen att han inte är någon hippie utan en första klassens geek. Något jag verkligen kan identifiera mig med. Som Trey säger: "...for those people who I´m talking about, and for myself, this is our moment".
Phish spelade Watcher of the Skies på gårdagens Hall of Fame-ceremoni. Jag tycker de gjorde det helt lysande. Underbart nördigt, komplett med hela mellotron-introt inför alla Hollywood-celebs. Trots att Trey inte är någon större sångare tycker jag han sjunger verserna riktigt bra. Har de repat in hela den här lär det här bli en låt som återkommer på Phish´s sommarsväng i år.
Midlake inledde med Winter dies, en av de starkaste låtarna från senaste skivan. Jag upplevde det som lite svajigt inledningsvis med en trummis som endera ökade eller sackade efter varje rundning. Men det tog sig. Rejält. De bjöd på större delen nya plattan uppblandat med höjdpunkterna från Van Occupather. Recensenter som skriver om Midlake verkar känna ett instinktivt behov att ironiskt distansera sig så långt som möjligt ifrån skägg och tvärflöjt, tvenne ting Midlake innehar i överflöd. Aftonbladets ditskickade skriver: "Där bland 70-talets mjuka mossa, tvärflöjter och gycklarbjällror har Texasbandet hittat en unik stig parallellt med dagens alternativrockscen.". Gycklarbjällror? Som om Midlake är nån slags medeltidslajvare. Dessutom måste Fleetwood Mac nämnas i tid och otid. Varför inte dra till med tidiga Genesis (runt Tresspass) istället? Det skulle åtminstone vara nästan lika fel. Detta distanserande blir väldigt larvigt, särskilt som det sker i nästan 100% av recensionerna. Varför vill man inte skriva nåt eget istället? Varför, när man nu har möjlighet att publicera sig i tidningar som DN, SVD eller Aftonbladet/Expressen, tar man inte chansen att göra något unikt? Formulera sig lite annorlunda? Tur att ingen bryr sig vad de skriver längre. Det är det bara sådana som jag som gör fortfarande och det av gammal vana.
Om någon förfasar sig över ungdomars språkbruk och hantering av diverse invektiv på Facebook osv. har denne någon aldrig satt sin cyberfot i ett gitarrforum. Den abuse som gitarrister utsätter varandra för skulle få vilken kristdemokrat som helst att omvärdera vilka verklighetens folk är. Det gamla klassiska omodererade gitarristforumet Planket, som drevs av gitarrdelsförsäljaren GMF, fick helt enkelt stänga permanent pga. medlemmarnas fullständigt groteska påhopp på varandra. I denna anda, dock inte alls lika brutalt, har Guitar World listat de 100 sämsta gitarrsolona någonsin. Rolig läsning, trots en del billiga poänger, där t.o.m. heliga kor som Hendrix och SRV slaktas med underhållande formuleringar som t.ex denna om The Cults Billy Duffys solo på Born to be wild:
"Apparently, no one told Billy Duffy that a Bigsby tremolo will knock your guitar out of tune. Like the hillbillies in Deliverance, Duffy made his Gretsch White Falcon squeal like a pig, and the final passage of his solo may be the most unintentionally out-of-tune noise ever released by a major label. Duffy deserves to be sodomized by the entire Hells Angels for the disgrace he made of this biker anthem."
eller denna träffande formulering:
"Jerry Garcia´s solos always served up more noodles than lunchtime in Chinatown..."
Läs hela listan här.
Längesedan jag postade nåt här. Hursomhelst, jag såg Killinggängets Drömmen om Herrön på Dramaten i lördags. Pjäsen har fått ganska mixat mottagande i pressen. Jag älskade den och njöt av varenda sekund. Jag har, som många andra, följt Killinggänget sedan 1992 när I manegen med Glenn Killing sändes för första gången. Med undantag för Nilecity (som faktiskt inte håller längre) och Glenn Killing på Grand är allt de gjort ganska fantastiskt, enligt mig. Förutom filmen 4 nyanser av brunt är den lilla filmen om döden (i samma serie filmer som Torsk på Tallin) de absoluta topparna. Vad Drömmen om Herrön handlar om kan ni läsa på annat håll. Jag kände en viss sorgsenhet över slutet på pjäsen även om det är på sitt sätt lyckligt. Det känns som om detta är det sista de kommer att göra. Om det är så är det ett mycket värdigt avslut. Vänta er bara inte att få se en variant på manegen.
Los Angeles Filharmoniska orkester ska spela några Zappa-prylar. Dirigent är kompositören John Adams. Uppenbarligen vet han vad han pratar om. Läs hans blogginlägg här.
