söndag 16 maj 2010

Om Blue Öyster Cult


1985, i slutet av åttan, när sommarlovet närmade sig, fick jag av någon anledning jag nu glömt följa med niorna på en dagstur till Stockholm. Jag och några andra hårdrockare travade mest runt på olika skivaffärer. Jag minns också att vi febrilt letade efter affären Ohio (som sålde t-shirts med metalmotiv och där jag köpte en skitful jacka med Rush-loggan på ryggen) och att vi gick uppför en märklig kulle mitt i stan. I efterhand har jag insett att det naturligtvis var Observatiorielunden vi forcerade. Jag har för mig att det var på Skivfönstret jag köpte On your feet or on your knees med Blue Öyster Cult. Det är en tidstypisk dubbellive, utgiven 1975, och mitt första möte med BÖC och även om jag tyckte plattan bitvis var riktigt cool har jag knappast varit något större fan sedan dess men det hindrar inte att bandet har etsat sig fast i min hjärna på ett märkligt sätt. Deras skivutgivning är hutlöst ojämn där höjdpunkten nog trots allt är Secret Treaties från 1974. Låten de är mest kända för, Don´t fear the reaper, finns på den ganska, i positiv mening, märkliga plattan Agents of fortune från 1976. De finns fortfarande, evigt turnerande med två av originalmedlemmarna kvar, sångaren Eric Bloom och den gravt underskattade gitarristen och sångaren Buck Dharma. Det märkliga med BÖC är variationen mellan ganska yxig biker-hårdrock, sci-fi-inspirerad image och Byrds-harmonier, även om de försökte anpassa sig på ett litet pinsamt vis till 80-talets metaltrender. Sången i bandet delades mellan främst Eric Bloom (hård biker), Albert Bouchard (lite hippieflummig) och Buck Dharma (smäktande och märkligt mjukröstad). Som låtskrivare står Dharma i särklass inom bandet. I denna Spotify-playlist har jag destillerat fram 15 låtar ur deras katalog. Här finns den smått fantasiska Dharmalåten Perfect Water från den genomusla mitten-av-åttiotalet-plattan Club Ninja där den står ut som en diamant i dynga, The Great Sun Jester från Mirrors, med ett sci-fi-epos till text av Michael Moorcock, klassikern Astronomy som bl.a. Metallica tolkat samt den relativt sentida Dharma-låten Harvest Moon från 1998. När BÖC är som bäst lyckas de frambringa en märklig, gotisk och vemodig känsla som påminner mig om känslan jag hade (lyssna på Harvest Moon och Last days of may) när jag sträckläste mina första Stephen King-böcker som brådmogen tolvåring. Var titeln på playlisten kommer ifrån? Det vet alla BÖC-fans...
Lyssna här: http://open.spotify.com/user/anastasio/playlist/4GHnIBqiuLZTL7tkBXfJvg

fredag 7 maj 2010

Deep Deep Down - Mike Patton är ett geni


Jag älskar Mike Patton och nu finns Mondo Cane, en cd där Mike sjunger låtar från italienska 60-talsfilmer. Denna, Deep Down, komponerad av Ennio Morricone för Mario Bavas Danger Diabolik, är lysande och borde bli en hit. Och för fans av Pattons sång och röstkonst är det julafton! Köp.

söndag 4 april 2010

Reform @ Stampen


Direkt efter min hemkost från Prag i söndags var det bara att åka direkt till Stampen i Gamla Stan för soundcheck inför Reform-spelningen. Jag kände mig som en international man of mystery ett tag där. Spelningen gick riktigt jävla bra om jag får säga det själv. Det känns som om vi börjat hitta rätt tillsammans.

lördag 27 mars 2010

Prag


Jag befinner mig just nu i Prag på Apple Education Leadership Summit. Det är något helt annat än de konferenser man normalt åker på som lärare.

torsdag 25 mars 2010

Reform @ Stampen


Vi spelar på Stampen, Gamla Stan, nu på söndag 28/3 kl. 20.00. Två nya epos blir det. Jag kommer att komma direkt dit från Arlanda... Blir hektiskt.

onsdag 24 mars 2010

Vatikanens top ten


Vatikanens eget husorgan, L' Osservatore Romano, har publicerat en topp tio-lista över album. Listan är rätt tråkig men utropstecknet är att David Crosbys solo-debut If I could only remember my name är med. Det är skiva jag upptäckte för några år sedan som växt till en av mina favoriter. Inspelad i San Francisco runt 1972 med i stort sett alla aktiva Bay Area-musiker från den tiden, inkl. hela Grateful Dead (Jerry Garcias pedal-steel på Laughing är magiskt), Michael Shrieve och Greg Rolie från Santana, Neil Young på akustisk gura och sång bl.a. Finns på Spotify här.

lördag 20 mars 2010

Ebert ger tummen upp



Roger Ebert, den välrenommerade amerikanske filmkritikern (som förövrigt ser mer än lovligt photoshoppad ut på bilden ovan), slänger iväg fyra av sina filmbetygsstjärnor på "Män som hatar kvinnor" eller "The girl with the dragon tatoo" som den heter i USA. Som alla andra recensenter utomlands verkar han vara helt förtrollad av Lisbeth Salander-karaktären. Han kan inte ens tänka sig någon amerikansk aktris göra rollen, förutom kanske en ung Jodie Foster.
Men det intressanta är att filmen hyllas så unisont utomlands. Antagligen är förklaringen så enkel att det svenska språket och de svenska miljöerna skänker filmerna en air av exotism och...tja...vad ska vi kalla det...cred? Skicka hela Beck-serien till Ebert nu! Han kommer att älska det.

Läs Eberts recension här.

onsdag 17 mars 2010

Trey Anastasio håller tal om Genesis



Här är Trey´s (han spelar gitarr och sjunger i Phish) hyllningstal till Genesis från i förrgår på Hall of Fame-ceremonin. Trey visar verkligen att han inte är någon hippie utan en första klassens geek. Något jag verkligen kan identifiera mig med. Som Trey säger: "...for those people who I´m talking about, and for myself, this is our moment".

tisdag 16 mars 2010

Phish does Genesis



Phish spelade Watcher of the Skies på gårdagens Hall of Fame-ceremoni. Jag tycker de gjorde det helt lysande. Underbart nördigt, komplett med hela mellotron-introt inför alla Hollywood-celebs. Trots att Trey inte är någon större sångare tycker jag han sjunger verserna riktigt bra. Har de repat in hela den här lär det här bli en låt som återkommer på Phish´s sommarsväng i år.

tisdag 23 februari 2010

tisdag 9 februari 2010

Midlake @Debaser Medis 100207

Midlake inledde med Winter dies, en av de starkaste låtarna från senaste skivan. Jag upplevde det som lite svajigt inledningsvis med en trummis som endera ökade eller sackade efter varje rundning. Men det tog sig. Rejält. De bjöd på större delen nya plattan uppblandat med höjdpunkterna från Van Occupather. Recensenter som skriver om Midlake verkar känna ett instinktivt behov att ironiskt distansera sig så långt som möjligt ifrån skägg och tvärflöjt, tvenne ting Midlake innehar i överflöd. Aftonbladets ditskickade skriver: "Där bland 70-talets mjuka mossa, tvärflöjter och gycklarbjällror har Texasbandet hittat en unik stig parallellt med dagens alternativrockscen.". Gycklarbjällror? Som om Midlake är nån slags medeltidslajvare. Dessutom måste Fleetwood Mac nämnas i tid och otid. Varför inte dra till med tidiga Genesis (runt Tresspass) istället? Det skulle åtminstone vara nästan lika fel. Detta distanserande blir väldigt larvigt, särskilt som det sker i nästan 100% av recensionerna. Varför vill man inte skriva nåt eget istället? Varför, när man nu har möjlighet att publicera sig i tidningar som DN, SVD eller Aftonbladet/Expressen, tar man inte chansen att göra något unikt? Formulera sig lite annorlunda? Tur att ingen bryr sig vad de skriver längre. Det är det bara sådana som jag som gör fortfarande och det av gammal vana.

onsdag 3 februari 2010

100 Worst Guitar Solos. Ever.

Om någon förfasar sig över ungdomars språkbruk och hantering av diverse invektiv på Facebook osv. har denne någon aldrig satt sin cyberfot i ett gitarrforum. Den abuse som gitarrister utsätter varandra för skulle få vilken kristdemokrat som helst att omvärdera vilka verklighetens folk är. Det gamla klassiska omodererade gitarristforumet Planket, som drevs av gitarrdelsförsäljaren GMF, fick helt enkelt stänga permanent pga. medlemmarnas fullständigt groteska påhopp på varandra. I denna anda, dock inte alls lika brutalt, har Guitar World listat de 100 sämsta gitarrsolona någonsin. Rolig läsning, trots en del billiga poänger, där t.o.m. heliga kor som Hendrix och SRV slaktas med underhållande formuleringar som t.ex denna om The Cults Billy Duffys solo på Born to be wild:

"Apparently, no one told Billy Duffy that a Bigsby tremolo will knock your guitar out of tune. Like the hillbillies in Deliverance, Duffy made his Gretsch White Falcon squeal like a pig, and the final passage of his solo may be the most unintentionally out-of-tune noise ever released by a major label. Duffy deserves to be sodomized by the entire Hells Angels for the disgrace he made of this biker anthem."

eller denna träffande formulering:

"Jerry Garcia´s solos always served up more noodles than lunchtime in Chinatown..."

Läs hela listan här.