Phish spelade Watcher of the Skies på gårdagens Hall of Fame-ceremoni. Jag tycker de gjorde det helt lysande. Underbart nördigt, komplett med hela mellotron-introt inför alla Hollywood-celebs. Trots att Trey inte är någon större sångare tycker jag han sjunger verserna riktigt bra. Har de repat in hela den här lär det här bli en låt som återkommer på Phish´s sommarsväng i år.
Midlake inledde med Winter dies, en av de starkaste låtarna från senaste skivan. Jag upplevde det som lite svajigt inledningsvis med en trummis som endera ökade eller sackade efter varje rundning. Men det tog sig. Rejält. De bjöd på större delen nya plattan uppblandat med höjdpunkterna från Van Occupather. Recensenter som skriver om Midlake verkar känna ett instinktivt behov att ironiskt distansera sig så långt som möjligt ifrån skägg och tvärflöjt, tvenne ting Midlake innehar i överflöd. Aftonbladets ditskickade skriver: "Där bland 70-talets mjuka mossa, tvärflöjter och gycklarbjällror har Texasbandet hittat en unik stig parallellt med dagens alternativrockscen.". Gycklarbjällror? Som om Midlake är nån slags medeltidslajvare. Dessutom måste Fleetwood Mac nämnas i tid och otid. Varför inte dra till med tidiga Genesis (runt Tresspass) istället? Det skulle åtminstone vara nästan lika fel. Detta distanserande blir väldigt larvigt, särskilt som det sker i nästan 100% av recensionerna. Varför vill man inte skriva nåt eget istället? Varför, när man nu har möjlighet att publicera sig i tidningar som DN, SVD eller Aftonbladet/Expressen, tar man inte chansen att göra något unikt? Formulera sig lite annorlunda? Tur att ingen bryr sig vad de skriver längre. Det är det bara sådana som jag som gör fortfarande och det av gammal vana.
Om någon förfasar sig över ungdomars språkbruk och hantering av diverse invektiv på Facebook osv. har denne någon aldrig satt sin cyberfot i ett gitarrforum. Den abuse som gitarrister utsätter varandra för skulle få vilken kristdemokrat som helst att omvärdera vilka verklighetens folk är. Det gamla klassiska omodererade gitarristforumet Planket, som drevs av gitarrdelsförsäljaren GMF, fick helt enkelt stänga permanent pga. medlemmarnas fullständigt groteska påhopp på varandra. I denna anda, dock inte alls lika brutalt, har Guitar World listat de 100 sämsta gitarrsolona någonsin. Rolig läsning, trots en del billiga poänger, där t.o.m. heliga kor som Hendrix och SRV slaktas med underhållande formuleringar som t.ex denna om The Cults Billy Duffys solo på Born to be wild:
"Apparently, no one told Billy Duffy that a Bigsby tremolo will knock your guitar out of tune. Like the hillbillies in Deliverance, Duffy made his Gretsch White Falcon squeal like a pig, and the final passage of his solo may be the most unintentionally out-of-tune noise ever released by a major label. Duffy deserves to be sodomized by the entire Hells Angels for the disgrace he made of this biker anthem."
eller denna träffande formulering:
"Jerry Garcia´s solos always served up more noodles than lunchtime in Chinatown..."
Läs hela listan här.
Längesedan jag postade nåt här. Hursomhelst, jag såg Killinggängets Drömmen om Herrön på Dramaten i lördags. Pjäsen har fått ganska mixat mottagande i pressen. Jag älskade den och njöt av varenda sekund. Jag har, som många andra, följt Killinggänget sedan 1992 när I manegen med Glenn Killing sändes för första gången. Med undantag för Nilecity (som faktiskt inte håller längre) och Glenn Killing på Grand är allt de gjort ganska fantastiskt, enligt mig. Förutom filmen 4 nyanser av brunt är den lilla filmen om döden (i samma serie filmer som Torsk på Tallin) de absoluta topparna. Vad Drömmen om Herrön handlar om kan ni läsa på annat håll. Jag kände en viss sorgsenhet över slutet på pjäsen även om det är på sitt sätt lyckligt. Det känns som om detta är det sista de kommer att göra. Om det är så är det ett mycket värdigt avslut. Vänta er bara inte att få se en variant på manegen.
Los Angeles Filharmoniska orkester ska spela några Zappa-prylar. Dirigent är kompositören John Adams. Uppenbarligen vet han vad han pratar om. Läs hans blogginlägg här.
Vi, dvs. Reform, har släppt en liten cd med liveinspelningar från bl.a. Sjöhästen och Stampen. Uncut & Lo-Fi heter den därför att den är väldigt enkelt inspelad och helt oediterad. Ljudet är inte helt klockrent men det funkar helt utmärkt. Gå till Reforms blogg för att läsa mer om den. Omslaget blev rätt bra om jag får säga det själv... Dessutom spelar vi på måndag 9/11 på Club Somebody Please Help Me (Engelen/Kolingen i Gamla Stan) med Bill Öhrström (!) på munspel.
Reform giggar på Club SPHM (Engelen) på måndag den 9 november. Udda taktartsgurusarna i OddGrooves lirar också. Vi börjar nog runt 21.00 för intresserade eventuella besökare.
Verklighetens folk? När den offentliga debatten, med Göran Hägglund i spetsen, blir märkligare och märkligare (läst nåt på Newsmill på sistone?) behövs Captain Beefheart. Jo, det är sant. Detta blir man konstig i huvudet av att lyssna på. Underbart.
Ett klipp från Reforms spelning på Sjöhästen i lördags. Vår bästa spelning ever, vilket känns bra. Legenderna i EGBA spelade efter oss. Halva vår repertoar var utbytt mot nya trudelutter. Alvaro deltog också vilket gjorde det hela extra kul. Denna låt, Spooky, blev rätt lyckad.
