Tull

Det är snart två veckor sedan jag fick veta att jag fick jobbet jag ville ha. När jag fick beskedet nästan svimmade jag av lycka. Den senaste tiden har jag också ägnat en hel till att lyssna på det brittiska bandet Jethro Tull. De är ett mycket märkligt band. De håller på fortfarande men det återstår inte mycket av deras fornstora glans. Själv upptäckte jag dem i mitten av 80-talet. Anekdoten-JE hade spelat in ett blandband med Tull till en kompis.
Hursomhelst, jag har köpt de nya, tjusiga remastrade utgåvorna av Minstrel in the gallery (1975), Songs from the wood (1977) och Heavy Horses (1978). De två sistnämnda är en slags märklig folk-progrock med texter om katter, hundar, möss och, just det, hästar. Ian Anderson, sångare och flöjtist, hade flyttat ut på vischan och då blev det som det blev, tydligen. Det är verkligen unikt och framstår som väldigt bisarrt idag.
Men bitvis är det lysande musik. Faktiskt. Nedanstående klipp är inspelat på Madison Square Garden 1978. Här kör de en kondenserad version av Thick as a brick som i original är runt 40 minuter lång.

Nytt jobb, igen

Förra onsdagen sökte jag jobb på en ganska anrik skola i en välbeställd del av en östlig kranskommun till Stockholm. Jag fick ett väldigt bra intryck av både cheferna och organisationen. Själv kände jag mig nyvaken och lite småförvirrad. När jag öppnade munnen för att "berätta lite om migsjälv" lät min röst sådär härligt morgonrosslig, lite som om jag dragit en pava JD kvällen innan. Jag ville verkligen ha den där tjänsten och verksamheten verkade vara fantastisk. Efter den, ur min synvinkel, förvirrade intervjun skulle jag lämna över kopior på min examen och en massa annat. Då upptäcker jag att det är originalen jag fått med mig. Jag ber att få låna en kopiator och blir visad till kopieringsrummet. Där lyckas jag efter ett tag blanda ihop original och kopior till en enda röra och...ja, ni fattar. Efteråt var jag säker på att det här jobbet, det får jag aldrig. Men i måndags ringde de och nu har jag skrivit på och jag börjar där den 11 augusti.

Leaving Facebook

It goes without saying att Facebook inte är nåt för 38-åringar. Men...jag erkänner, jag har larvat runt och blivit bjuden på "drinkar", fått små bilder på gosedjur, fått "roliga" små Funwall-postningar (som inte är mycket annat än en variant på den 70-tals-kontorshumor jag fick ta del av under min uppväxt via min mammas jobb på bank), fått kedjebrev som ska visa att man är en "true friend" eller förhindra någon kommande katastrof. Är det det mänskliga behovet av regression som driver oss att hålla på med sådant? Eller är det känslan av att missa något om man inte deltar i det? Rädslan att bli lämnad utanför stugvärmen är den starkaste drivkraften till anpasslighet som finns. Men nu är det slut. Det känns bra. Vill du veta hur man gör, kolla denna länk: http://www.wikihow.com/Permanently-Delete-a-Facebook-Account

Todd Rundgren - Love of the Common Man (acoustic)

Lyssna hur han sjunger. Det blir inte bättre än såhär. Todd is god.